en enda lång pina....

nu har det gått 1½ vecka sedan jag opererade bort halsmandlarna... det är bland det värsta jag gjort i mitt liv hittills... jag har inte kunna äta och knappt kunna druckit... levt på värktabletter... förts idag kan jag ha lite hopp om att det är på bättringsvägen.. jag har i stort sett bott i soffan under dessa dagar... inte pratat med en människa (det är ansträngande att prata)... min kära familj har varit underbar... simon han fixar allt själv på morgonen, abbe han ger mig en puss på kinden morgon och kväll och stefan han fixar allt här hemma... TACK!!! Barn märker verkligen när det inte är läga att testa/tjata om saker och ting. Det ska jag berömma dem för sedan när jag orkar prata... rastlös har jag varit men det försvinner efter ett tag, det är som att man blir åt andra hållet...apatisk... jag vet inte hur jag ska kunna arb på mån samt hela veckan.. jag ska känna av i dag anars måse jag ringa läkaren i morgon om förlängd sjukskrivning... vi får se... sen vill jag träffa mina vänner snart... känns som det är länge sedan... nu ska jag återgå till soffan och friidrotten...